Så har 365 dagar i politiken gått, och fler dagar därtill. Vissa dagar gick snabbt. Andra släpade. Många stapplande. Flera tvekande. Sen, snabbare, säkrare och tydligare. Och nu vid slutet, eller början om man så vill, känns det tomt.
Det gick inte så bra. Ganska uselt faktiskt. Samtidigt gick det bra. Riktigt bra faktiskt. Jag fick inte ihop de röster jag behöver. Ganska långt ifrån faktiskt. Men jag nådde långt. Kanske längre än jag vågade tro. Men ändå…
Hårdfakta hittar du här: http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rvalkrets/01/personroster.html#idC
Jag skulle kunna skriva om ursäkter. Om hur det här var ett annorlunda val. Ett val utan personkryss. Om hur mitt röstantal stod i proportion till andra kandidaters resultat. Eller varför inte slå på stora trumman och belysa ett val där blockpolitiken skuggade flerpartisystemet? Ett val där mediarapporteringen spädde på tomheten i en redan tom debatt. Där retoriken handlade om skuld före frågor. Där det svarta och det vita utbyttes mot en stor gråzon. Där moraliska retoriken mynnade ut i goda och onda alternativ. Men kanske främst om ett valresultat som fick Sverige att vackla.
Jag skulle också kunna tala om framgång. Om att ta ett ideologiskt beslut, stå för det och acceptera en politisk paketlösning. Att sätta sig in i ett par hundra ämnen på ett par hundra dagar. Att stå naken i debatter, upptryckt i en valstuga, ensam på ett torg eller omgiven av en ideologiskt smältdeg, och känna sig trygg & självsäker – beredd att både ta debatten, svara på frågan som ställs och vara ödmjuk inför alternativen.
Jag borde också berätta vad som händer nu. Vad jag har att vänta. Vem som kommer att kontakta mig nu. Tyvärr har jag inga svar att ge. Ett år in i politiken känner jag mig lika ny som dagen jag klev in i den. Du får gärna fråga, men jag har inga svar att ge. Allt jag vet är att jag är luspank och så gott som arbetslös men ändå ganska nöjd med mig själv. Och jag kommer tveklöst att fortsätta mitt politiska arbete. Det enda som avslutats är en valkampanj. Nu väntar verkligheten. Det får räcka för stunden.
Det jag egentligen vill säga är detta: För ett år sedan formulerade jag en fråga. Något som belyste den verkliga utmaningen. En tanke om som sträckte sig bortom individuella ambitioner och ifrågasatte den demokrati och det politiska klimat som omger oss: – Är det möjligt att komma in i politiken på ett år?
Svaret är Ja.
Ett gränslöst tack till er som har stöttat mig i mitt arbete. Tack till varje kryss, varje kommentar, alla hjälpande händer och all support. Inget stöd har gått förbi obemärkt. Det kanske inte händer idag, kanske inte ens i år. Men mitt politiska engagemang är för evigt. Ert stöd är allt annat än bortkastat. Och jag kommer inte att göra er besvikna.
