Joy Division-dokumentär på SVT1. Snabbtinade räkor med oroväckande mjukt skal och billig apelsinjuice. En nysträngad gitarr. En utläst bok. En lång arbetsdag som kom att handla om energihus. Några problem är löstes. Andra återkom. Ett par nya idéer poppade upp. Andra glömdes bort. En händelserik dag helt enkelt. En bra dag att ta tag i det jag skjutit upp i ett par dagar. För nu är det dags.
Det skulle ta två månader att veta. Utan att ana. Men hoppas. Och tveka. Med rädsla för att fullfölja. Och misslyckas. Eller kanske rädslan att lyckas? Oavsett orsak ser det ut som att jag kommer att få mina svar.
Den 20 september 2009 annonserade jag ut att jag skulle söka en riksdagsplats för Centerpartiet. Detta kändes såklart naivt, och abstrakt men också vackert och inte helt jävla omöjligt. Lite senare skulle jag också få lära mig att det faktiskt var fullt möjligt, men att vägen dit skulle bli snårig. Ny värld, nya regler med nya förutsättningar.
Nu, drygt fem månader senare kan jag meddela följande: Nomineringen är över. Nu återstår bara kandidater. Och jag är en av dem!
Det gläder mig att meddela att jag lyckades knipa en ärbar 13:e plats på Stockholmscenterns riksdagslista, under den slutgiltiga nomineringsstämman för en dryg vecka sedan. Min kandidering är därmed officiell. Den 19:e september 2010 kommer du att kunna rösta på Fredrik Lindstål på en vallokal nära dig!
En viktig delseger. Nu väntar de stora uppgifterna. Att öka mitt maxbreak i Snooker till 40, läsa en Pol Mag på två månader, bli sakkunnig i ett par hundra ämnen, bli bättre på att göra oxsvanssoppa, göra en två meter lång frontside smithgrind i minirampen i fryshuset och köpa ett elpiano.
Inte minst behöver jag ca 2500 Stockholmare att tycka att det är en fenomenal idé att rösta på mig och Centerpartiet. Två tuffa nötter att knäcka, men inte ett dugg omöjligt! Men jag kommer att behöva lite draghjälp.
Jag kan också meddela att bloggen officiellt är tillbaka. På den personliga önskelistan hittar du en Ipod och någon form av fimutrustning, vilket kommer att göra den virtuella vardagen betydligt enklare och mer intressant. Men det får framtiden lösa. Tills dess blir det den gamla stilen.
Jag vill avsluta med något i stil med ”nu kör vi”, men vad fan! Det är ju inte varje dag man hamnar på riksdagslistan. Nu kör vi!
