Rakt på sak. Du undrar kanske om min blogg har gått i graven och min politiska bana var kometkort? Svaret är nej, men det har helt klart funnits incidenter som ruckat mitt förtroende. Mer om det inom en mycket snar framtid. Ingenting är över, men allt behöver ifrågasättas. Så låt oss istället utnyttja denna yta för något helt annat: musik! Ett överstökat decennium till ära har jag sammanställt min egen lista över 00-talets bästa och viktigaste musik. Jag har skrivit en liten krönika också. Länken till spellistan hittar du längst ner. N-joy.
00-talet A till Ö
Det var mycket jag inte visst om musik. Men jag visst att musik skulle bli en viktig del av mig. Drygt 20 år senare sitter jag nu och summerar de 10 senaste årens musikilska alster. Och jag är alltjämt splittrad. Kanske har realisten i mig tagit över kanske. Eller cynikern. Eller varför inte en manodepressiv ådra? Kritikersmak? Förmodligen går min lista gå förbi obemärkt. För den är ganska vanlig. Vanligare än jag trodde den skulle bli. Men absolut inte slätstruken.
Det är svårt att tänka sig ett decennium av musik utan att koppla samman minnen. Platser man bott på, resor, kärlek och vänner. Sommarkvällar och dåliga batterier, balkonger, gitarrmongon, lägenheter, andras lägenheter och en och annan stuga. Trasiga hörlurar, borttappade cd- och mp3 spelare. Portkoder, köksradio, långa nätter och korta liv.
Under ett decennium som inleddes med brända skivor och skivaffärer och slutade i legal nedladdning och total tillgänglighet, är det minnen som formar min musik. Man skulle kanske kunna säga att musiken var sekundär, som filmmusik till livet. Men så var det inte. Jag tycker om att tro att det var precis tvärtom.
Jag var inte intresserad av musik förrän jag slutade på kommunala musikskolan i 7:an. Innan jag förstod att man fick välja musik själv. När jag sedan fick välja försökte jag bli hip-hoppare. Eller kanske punkare. Om jag visst vad syntare var så kanske jag hade valt det. Jag var alldeles för mesig för att vara hårdrockare. Och fler genrer kände jag inte till. Så musiken fick lov att välja mig.
Den första cd-skivan jag fick var Hanne Boel´s ” I wanna make love to you”. Den kändes tydligen som ”jag”. Alltså det 14-åriga jaget som skulle börja 7:an, åkte skateboard för att få vara ifred och undvek livet i hopp om att det skulle undvika mig.
Den första skivan jag köpte, en vinylskiva, var en samlingsskiva med Salt´n Pepa och We papa girl rappers som dragplåster. En sorts bildvinyl med omslaget återgivet på själva skivan. Inte för att det var snyggt, men för att göra det hela lite speciellt. Och det vare. Det tyckte iallfall mina jämnåriga grannar. Och såklart killarna i klassen eftersom jag givetvis var tvungen att plocka med skivan till skolan.
Den första CD:n jag köpte var Bob Marely´s ”Survival”. Kanske därför att jag hade upptäckt en svårstavad musikgenre och redan då sökte en identitet genom tillhörighet. Eller så gillade jag bara reggae. Förmodligen tyckte jag nog mest om alla flaggorna på framsidan. Säkert så.
Den första skivan jag minns att jag faktiskt ville ha var Public Enemys ” Yo bum rush the show”. Det finns inte en sportmössa att jag förstod innebörden av såväl texter som upplevelse i helhet. Men min vän Mats gillade den. Och han hade dessutom storasyskon. De lyssnade förvisso på Depeche och svensk punk. Men för ett barn som precis insett att man inte blir poppis av att gå på kommunala musikskolan räckte det med en sonar revolution i taget.
Första gången jag verkligen förstod att musik inte bara existerar som en förlängning av samhällsnormen tackar jag Judas Priest´s ”Painkiller” för. Det kan ha rykt en undulat samma kväll, och för detta kan jag bara beklaga. Men det är ändå något visst med att vara nybliven tonåring och inse att andra människor faktiskt har fel.
Det var mycket med 00-talets musik jag inte förstod. Håkan Hellström var en av dem. Min kompis Oskar E förstod. Han berättade att när han väl förstått vad musiken egentligen handlade om var Håkan det bästa han någonsin hört. Man behövde bara lyssna lite extra. Eftersom jag inte förstod Håkan tyckte jag bevisligen att Oskar var dum i huvudet. Håkan också. Sen förstod jag. Idag kan jag bara säga att utan Håkan Hellström hade det gånga musikdecenniet kanske glömts bort. Tids nog. Åtminstone av mig.
Jose Gonzales, däremot, var artisten jag gillade direkt. Oavkortat och utan pardon. Kanske därför att jag tyckte att ha spelade gitarr ungefär som jag. Inte tvärtom. Ett par oförglömliga små klubbspelningar i min dåvarande hemstad Göteborg kan ha gjort sitt till. Eller söndagsspelningen på Chinateatern våren 2003. En vår av förändring.
På samma konsert dök en annan Göteborgare upp, fast då med alturegot Rocky Dennis. Att ha ett artistnamn är en sak, men ett alturego? Eftersom jag tyckte att det var så fantastiskt töntigt lät jag hans musik förbli olyssnad, trots att jag motvilligt tyckte att det var fantastiskt. Några månader senare satt jag i bilen och lyssnade på en intervju med denne popdoldis i p3 pop, som nu kommit ut under sitt rätta namn, Jens Lekman. Det var november och vi hade varit och surfat på norra upplandskusten i full snöstorm. Jag var kall, trött och besviken och helt ointresserad av att åka hem till det liv som förmodligen var mitt. Så hördes en man som sjöng om hur hans sista pengar skulle gå på ett telefonsamtal till kvinnan han älskade. Samtidigt körde vi förbi en övertänd bondgård. Ingen brandkår. Ingen ambulans. Bara vi, Jens Lekman och trovärdig kärlek. Jag minns inte ens att vi gjorde ett försök att ringa 112. Vi lyssnade bara vidare.
Att Lars Winnerbäck finns med på listan känns märkligt. Att han dessutom återfinns med en låt från 2007 känns om möjligt ännu konstigare. Jag lyssnar väl inte på Lars Winnerbäck? 10 år tidigare, våren 1997, var jag 20 år gammal och gjorde lumpen i flottan. Från Berga örlogsskolor till Stockholms innerstad var det inte mer än 1 h med pendeln, och en halvtimme om man råkade ha en barndomskompis som agerade ÖB:s privata chaufför. Det hade jag. Det spenderades med andra ord en hel del tid i stan. Och eftersom jag bodde i Åre på den tiden kändes det som en bonus att få andas stadsluft då och då. En kväll åkte jag och min vän Jonas H från Linköping till Mosebacke för att lyssna på en gammal barndomskompis till honom, som tydligen var något sorts vistrubadur. Cornelisrummet, som knappt rymmer 50 pers, var halvfullt när vi kom, och vi fick t.o.m. en sittplats. Kort därpå tog Trubaduren plats på pinnstolen som skulle utgöra scenen, nickade åt sin violinspelande medmusikant och började spela. Det tog mig bara ett par sekunder att inse att det var det bästa jag någonsin hört. Åtminstone kändes det så i den timme som konserten pågick. Och kanske ett par veckor därefter. Det känns när man ser en artist i sin linda.13 år efter mitt besök i Cornelisrummet är Lars Winnerbäck Sveriges kanske största folkparksartist. Kärleken till visan finns kvar men den har blivit stadigt nersölad av rockångest, 30årskris och gubbfrenesi. Ofta är det riktigt dåligt. Men när det är bra, då finns det få svenska artister som kan mäta sig varken med musik, text eller sång.
Jag köpte min första Esbjörn Svessonskiva av misstag, Mattias Alkberg började jag lyssna på därför att man tydligen skulle lyssna på honom. Samma sak med David Sandström. Det stämmer nog in på de flesta artisterna på min lista när jag tänker efter. Kanske kände jag att jag gick miste om något. Ett utanförskap, eller snarare okunskap. Men om vetgirighet format min musiksmak hade den sett annorlunda ut. Jag är i sanningen ganska påverkbar. Mer köpt än jag någonsin kommer att erkänna. Men att vara unik i min musik, det var verkligen något jag gav upp under 00-talet.
Den sista skivan jag minns att jag köpte var en Stina Nordestamskiva. Det skivköp jag minns bäst var Laakso, som Marcus K sålde till mig för en öl på Emmaboda. Jag hade förvisso ingen öl själv men jag snodde min kompis Max öl. Det blev enklast så. Sen gick vi till hotel Amigo, lyssnade på skivan i ett art deco inspirerat hotellrum och blev utslängda. Skivan blev kvar. Kvällen därpå spelade detektivbyrån. Deras skiva lyckades jag däremot behålla. Det känns på något sätt tryggt att båda banden hamnar på listan. Min sista festivalsommar kanske inte var så konstig ändå? Jo, det var den.
Men all musik ska inte konsumeras live. Exempelvis mitt svenska favoritband; Ett band jag älskat villkorslöst sedan första lyssningen i ett slitet kök i Majorna. Ett band att följa, sakna och förstå. Ett band som skiter i att andra vill att de ska blir mer. Ett band som vågar tona ner. Jag kommer alltid att ångra att jag såg spelningen med The radio dept. på popaganda 2008. Men bortsett från detta, är The Radio Dept. Sveriges bästa band.
För att sammanfatta 10 års urval kan jag konstatera att min musiksmak var kortlivad. Musik konsumerades snabbt före långsamt. Kanske genomtänkt men utan att lämna eftertanke. Åtminstone inledningsvis. Med åren blev musiken, precis som mitt eget liv, lugnare. Och tankarna klarare. Slutsatserna lät sig tyvärr bero.
De flesta artister på min lista över 00-talets bästa låtar kommer att förbli okommenterade. Den bästa musiken har kanske glömts bort. Andra sållades ut av Spotify-utbudet. Men jag minns mycket. Mer än jag trodde. Jag minns när, med vem, hur och varför jag lyssnade på musiken. Ibland för att det var bra, ofta för att hålla mig uppdaterad. Kanske sökte jag mig till musik för att känna mer, men också mindre. Eller så behövde mitt liv bara ett soundtrack. Nu har åtminstone mina minnen en spellista. Musik att minnas genom. Det räcker för mig.
00-talets A till Ö. En alfabetisk redogörelse för det gågna decenniets bästa musik!
